Har vi en hjälte inom oss?
Hur hade världen sett ut i en rättvis vinkel?
Om ingen hade fått ha talan om saker de inte visste, men talan om saker det förstod.
När någon går förbi en människa, att man kan känna vinden efter något så konstigt på jorden,
Jag antar att allt kan förklaras med teknologi eller tro det brukar stå mellan det, men om det fanns något annat långt förbi tro och teknologi. En glöd i sitt hjärta om en egen tro på sig själv?
Att man kan få vara vem man vill bara för en dag. Det finns så många möjligheter som förvandlas till drömmar som sen blir omöjliga.
Det största problemet rent psykiskt i det här samhället i dagsläget står nog mellan sorg i omgivningen eller kärlekssorg. Man bryts ner bit efter bit tills man knappt klarar något längre, för omgivningen inte lärt sig ta hand om sig själv.
Det måste alltid finnas någon som behöver ens stöd, till slut blir det fler och fler, hur ska man ha orken kvar att då hantera de problem som faktiskt är ens egna
Delar av befolkningen börjar med droger för att de inte klarar av det, alkohol som knark. Jag har sett personer nära mig förstöra sitt liv på misstag de ångrar försent.
Jag har vänner som gett upp livet för att de är för svaga för att klara av det.
Mobbare som sett sina liv förstöras som sen förstör andras liv för att, är mobbarna hjälplösa hemma måste dem på något sätt dölja nederlag av hur deras liv blev, ute.
Vad ska man göra när man lever i ett samhälle där kanske 50 % av befolkningen inte bryr sig eller vägrar inse att personer i nöd behöver hjälp.
Bara på grund av vår feghet, snålhet eller själviska sida förlorar någon en när och kär i svält, mobbing, droger, sjukdomar med mera.
Varför kan vi inte öppna upp ögonen och sluta vara så otroligt själviska mestadels av tiden.
Egentligen finns det en hjälte inom oss alla, vi vägrar bara använda den
Jag känner verkligen hur mitt hjärta krossas om och om igen men jag försöker hålla ihop det
inte för mig men för de jag älskar, jag hade aldrig kunnat erkänna mig själv besegrad, svag.
Jag kommer aldrig bli svag, jag tänker aldrig bli feg.
Jag har växt upp med nästan mer sorg än lycka, jag kan fortsätta tills jag dör, för i slutändan när jag ligger i den kalla kistan, vet jag att jag kommer le.
Av: Linnea. Johansson
Kommentarer
Trackback
