jag tog ett djupt andetag, stinkandes sprit ur min mun fick jag ur mig ett sorts morrande

precis som att du skulle låta mig vara så jag kunde välja mitt öde själv

du vände dig om, gick med raska steg ifrån mig, på något sätt förstod jag inte hur du kunde

men var så lättad att du gjorde det.

du lämnade för lätt, som om jag var av ingen betydelse.

vinden blåste i mitt hår, ja det här är sagan om dagen då jag föll min sista tår.

när blir det för mycket, när är det okej att göra folk besvikna

när är det okej att lämna folk som aldrig kommer förlåta, för lämnanden.

tårar går inte att ersätta, när de än gång fallit

sorg går inte att hela, om de var av betydelse nog

en saknad person är precis som ett sår, i början kanske du inte förstår varför det hänt

sköter du inte om dig själv kan det bli infekterat och bara bli värre

och varenda gång du stöter på något kanske du river upp såret igen.

du vet inte vad du ska göra, men du vill innerst inne att allt blivit annorlunda.

det finns inget liv utan hopp, när man redan gett upp hoppet.

här slutar historian, med tårna på toppen av ett berg

med känslan av att se de tio sista sekunderna rabbla förbi mina ögon

för jag släppte tag, jag svek dig och andra, för jag dog i hopp om lycka.

för när allt var nog, det var dagen jag dog.